Sorgedagen
Idag är det exakt ett år sedan vi fick missfall, Dillen och jag.
Det hände tidigt på söndagsmorgonen den 31 aug och vi var halvvägs in i graviditeten. Det var hemskt. Även fast vi pratat och gått igenom hur det skulle bli vid ett ev. missfall så blev det så fruktansvärt jobbigt. Blev lite förvånad över att man hunnit fästa sig så mycket vid det lilla fostret i magen. Vi hade medvetet och omedvetet byggt upp såna förväntningar på det som skulle komma.
Det var vår Olle som dog den dagen. Det kändes redan från början att det var en grabb i magen den gången, lika självklart som det har känts som en tjej denna gång.
Jag minns i princip hela den dagens förlopp, timme för timme. En av de jobbigaste sakerna för mig var att vi hamnade på BB i E-tuna och jag tvingades vänta i timmar i samma rum som de andra nyblivna föräldrarna vilka var uppe och gick en sväng med sina nyfödda. Lekte, kelade, myste. De såg ut som världens lyckligaste.
Och där satt jag.
INTE världens lyckligate.
När jag fixade i hallen i lördags kväll lyssnade jag på musik, och plötsligt kom denna låt på;
<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/_VPXXcrkWCo&hl=sv&fs=1&color1=0x5d1719&color2=0xcd311b"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/_VPXXcrkWCo&hl=sv&fs=1&color1=0x5d1719&color2=0xcd311b" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>
Började tänka på om det som hände för ett år sedan skulle hända nu igen... Eller om ngt skulle gå fel vid förlossningen. Eller plötslig spädbarnsdöd. Eller en olycka. Eller en sjukdom.
Helt klart en rörande låt.
Jag började grina. Rejält. Kändes ändå bra att göra det i min ensamhet där i hallen.
Uppenbarligen kommer man att oroa sig för sina barn resten av livet. Men det är fint att ha ngt att oroa sig för. Och det ä vi glada som fan för idag!
Det hände tidigt på söndagsmorgonen den 31 aug och vi var halvvägs in i graviditeten. Det var hemskt. Även fast vi pratat och gått igenom hur det skulle bli vid ett ev. missfall så blev det så fruktansvärt jobbigt. Blev lite förvånad över att man hunnit fästa sig så mycket vid det lilla fostret i magen. Vi hade medvetet och omedvetet byggt upp såna förväntningar på det som skulle komma.
Det var vår Olle som dog den dagen. Det kändes redan från början att det var en grabb i magen den gången, lika självklart som det har känts som en tjej denna gång.
Jag minns i princip hela den dagens förlopp, timme för timme. En av de jobbigaste sakerna för mig var att vi hamnade på BB i E-tuna och jag tvingades vänta i timmar i samma rum som de andra nyblivna föräldrarna vilka var uppe och gick en sväng med sina nyfödda. Lekte, kelade, myste. De såg ut som världens lyckligaste.
Och där satt jag.
INTE världens lyckligate.
När jag fixade i hallen i lördags kväll lyssnade jag på musik, och plötsligt kom denna låt på;
<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/_VPXXcrkWCo&hl=sv&fs=1&color1=0x5d1719&color2=0xcd311b"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/_VPXXcrkWCo&hl=sv&fs=1&color1=0x5d1719&color2=0xcd311b" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>
Började tänka på om det som hände för ett år sedan skulle hända nu igen... Eller om ngt skulle gå fel vid förlossningen. Eller plötslig spädbarnsdöd. Eller en olycka. Eller en sjukdom.
Helt klart en rörande låt.
Jag började grina. Rejält. Kändes ändå bra att göra det i min ensamhet där i hallen.
Uppenbarligen kommer man att oroa sig för sina barn resten av livet. Men det är fint att ha ngt att oroa sig för. Och det ä vi glada som fan för idag!
Kommentarer
Postat av: Hanna Runesdotter
Du får MIG att grina när jag läser det här Anders! Så otroligt fint skrivet av dig. Ni har något så mäktigt och vackert om väntar er. Och det är som du säger, man kommer att oroa sig över sina barn resten av livet. Men bättre att oroa sig och vara extra noggrann än att räkna med det självklara. Hälsa Ida med en kram. Kram till dig med.
Postat av: Anders
Inte meningen att du ska grina, Hanna! Men ändå kul att någon läser det och bryr sig.
Nu ser vi framåt, allihopa!
Trackback
